Det kan inte ha undgått någon att situationen för många av våra traditionella matfiskar är allvarlig. På grund av en kombination av allt effektivare fiskebåtar och brist på övergripande helhetsansvar har exempelvis mängden torsk, ål och hälleflundra minskat dramatiskt i våra hav. Faktum är att mer än hälften av jordens kommersiella fiskbestånd är överfiskade och att många av våra vanliga matfiskar hotas av kollapsade bestånd eller i vissa fall utrotning. I europeiska vatten är hela åtta av tio fiskbestånd överfiskade.

Erfarenheten har visat att kollapsade bestånd kan ha oerhört svårt att återhämta sig. Exempel på detta är torsken utanför Kanadas kust. Trots fiskestopp har arten inte återhämtat sig och vetenskapen står frågande. Är kanske ekosystemen i haven känsligare och mer komplicerade än vi idag anar?

En art som försvinner från jordens yta är för alltid utrotats och inget kan bringa den tillbaka. Artutrotning är en icke-reversibel process. Att bevara den biologiska mångfalden är alltså en i grunden djup moralisk frågan och politiska åtaganden att bevara arter handlar inte bara om eventuell nytta för framtiden för människan. Dock hämtas fortfarande många nya mediciner från växtriket och inom tekniken börjar man studera olika arters förmåga att tillverka hållbara material, tex spindeldjurs trådar. Att bevara den biologiska mångfalden har på flera sätt ett rent egenvärde för människan. Utan sunda ekosystem påverkas arter, som kan missgynna odlingar och påverka sjukdomsspridning. Att människan är en del av det hela och inte så alls­mäktig, som vissa tycks tro, blir allt mer uppenbart i dessa klimatförändringens dagar.

Att en fiskart försvinner eller minskar kraftigt riskerar att rubba den ekologiska balansen i havet och därmed påverka en mängd andra arter. Som exempel detta kan man nämna att professor Sture Hansson från Stockholms universitet menar att det finns en koppling mellan överfiske och algblomning i Östersjön. Han menar att bristen på torsk gynnar torskens föda skarpsillen, som i sin tur äter djurplankton. Detta leder till att antalet djurplankton, som äter växtplankton, blir för få och mängden växtplankton exploderar. Algblomningen blir det tydliga tecknet på att ekosystemet rubbats.

Många fiskarter kan återhämta sig om man inför ett fiskestopp under några år, om överfisket inte gått för långt. Detta kräver dock bindande internationella beslut och inte ens inom EU har det varit möjligt att få till stånd ett torskfiskestopp inom Östersjön, trots att ICES, Internationella havsforskningsrådet, har pläderat för detta under ett tiotal år.

Genom att i första hand välja de grönlistade arterna skulle kommunen kanske till och med kunna spara pengar, eftersom många hotade fiskarter blir allt dyrare. Smakmässigt är det troligtvis inte heller någon större skillnad utan det handlar mer om att vänja oss vid att äta mer av fiskar såsom sill, hoki, gråsej och alaska pollock. Även våra sötvattenfiskar som gädda, abborre, gös samt laxfiskearter kan med fördel serveras i större omfattning än tidigare.

Miljöpartiet de gröna anser att Katrineholms kommun skall ta ett principbeslut att välja fisk med omsorg och i första hand servera de arter, som WWF listat på den gröna listan. Vidare skall de av WWF rödlistade arterna helt undvikas. De av WWF gullistade arterna bör undvikas och enbart serveras i undantagsfall. Beslutet skall gälla all kommunal servering av mat såsom skolor, daghem, äldreboenden mm. Det skall självfallet även gälla vid representationer och olika tillställningar i kommunens regi.

Mot bakgrund av ovanstående yrkar vi:

att det i Katrineholms kommuns verksamheter inte skall servera fiskarter som finns på WWF:s rödlista

att besluta att servering av fiskarter från WWF:s gula lista måste kunna motiveras och endast får ske i undantagsfall.

att Katrineholms kommun skriver in dessa villkor i framtida upphandlingar av mat.

Katrineholm 18.2 2008

För Miljöpartiet de gröna

Gudrun Lindvall

Lars Adamsson　

Ami Rooth

Carl Frick