Interpellation till Vård- och omsorgsnämndens ordförande, 090304

Ang. ledsagning av äldre

Att bli omhändertagern när man på ålderns höst inte ritigt klarar allt själv anses som en självklarhet i ett civiliserat samhälle. Det ankommer i många länder på familjen, läs kvinnor, att göra det, men i  Sverige delar vi på dessa åtaganden genom att skattefinansiera vården. Att den ska ske på ett värdigt och humant sätt är självklart. Det här är också en förutsättning för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta när föräldrarna blir äldre.

Så även i Katrineholm. Men för att vården ska var värdig krävs att personalen är så många att man hinner med. Så är inte fallet i Katrineholm. Och då blir inte vården vad den ska vara, varken för den äldre eller för de anhöriga.

Så här går det till:

På Furulidens  äldreboende är personaltätheten så låg att man inte kan följa med på sjukhusbesök. Den ledsagningen ber man anhöriga hjälpa till med. I nödfall följer man med, men då riskeras vården för de övriga och i vissa fall finns då endast en person på 16-17 boende.

Det här sätter press på anhöriga. Man vill ju inte vara omöjlig och framför allt vill man att ens gamla far/mor ska känna trygghet, vare sig det gäller att ta sig till sjukhuset eller kvar på Furuliden. Det förväntas att man som anhörig tar ledigt för att ledsaga till doktorn.

Nu finns inte möjlighet att att ut ledighet för ”vård av äldre anhörig”. Man får ta ut semester. ”Man” är oftast en dotter. Vi tycks vara tillbaka där vi en gång var: som dotter måste man räkna med att ställa upp för far/mor när de blir gamla, trots allt  tal om trygg ålderdom och värdighet i vården.

Jag vill fråga vård- och omsorgsnämndens ordförande

Kan det verkligen vara acceptabelt att personaltätheten på Furuliden  är så knapp att de anhöriga måste ta ledigt för att ledsaga anhöriga till läkare?

Lerbo den 4 mars 2009

Gudrun Lindvall (mp)